Sorry, you need to enable JavaScript to visit this website.

Karin fick tuff cancerdiagnos, väljer positiv inställning

För snart två år sedan fick Karin Liljelund diagnosen lungcancer. Beskedet slog ner som en bomb, både för Karin själv och för hennes familj. Som icke-rökare var lungcancer inget hon tänkte att hon skulle drabbas av.

Troligtvis har jag gått med tumören i min vänstra lunga i många år utan att veta om den. Jag hade inga symtom och kände mig frisk. Det var först när jag gått en längre period med rethosta som mina barn tyckte att jag borde gå till läkaren och kolla upp det.

Karin berättar att hon gick till vårdcentralen och blev skickad på lungröntgen.

– När röntgensvaren kom hade man sett något i vänstra lungspetsen. Det blev en snabb tid till datortomografi och därefter bronkoskopi för att fastställa vilken tumörtyp det rörde sig om.

– Jag fick tidigt veta att det var viktigt att göra en ordentlig utredning för att veta exakt vilken mutation tumören hade så att jag skulle kunna få den rätta behandlingen.

Karin beskriver den första tiden som chockartad.

– Hade det varit bröstcancer hade det funnits hopp. Men med lungcancer som dessutom var spridd vid upptäckten var det kört. Jag tänkte bara på döden, döden, döden, säger Karin Liljelund med emfas och berättar att den första tanke som slog henne var vem som skulle få hennes bil och annat hon ägde efter att hon gått bort.

Karins tumör är en, så kallad, ALK-positiv tumör, som just brukar drabba icke-rökande kvinnor. Hon har fått cytostatika och behandlas nu med ett målstyrt läkemedel.


Vi träffas i hemmet i Bromma. Karin har en stor familj med vuxna barn och inte mindre än tolv barnbarn. Idag är ett av barnbarnen på besök och ställer glatt frågor till mig och fotografen.

– Familj och vänner betyder allt i en sådan här situation, förklarar Karin. Jag har sållat rejält i bekantskapskretsen och omger mig numera bara av människor som ger energi. Jag vill ha roligt, äta och dricka gott och resa.

Karin har precis kommit tillbaka från en tvåveckors semester i Mexiko tillsammans med sin man. Hon ser brunbränd och frisk ut i vintermörkret.

– Ibland är jag rädd att familjen ska tycka det är jobbigt att umgås med mig och min sjuktdom. Men de har bedyrat att de inte tycker det. Och jag känner mig faktiskt frisk fastän jag vet att jag är sjuk.

När beskedet kom tog hon också hela familjen med och åkte på semester.

– Jag vill vara den friska Karin, säger hon.

Men bakom fasaden döljer sig också mycket ångest och oro.

– Självklart ramlar jag ner i ett ändlöst mörker ibland. Då gäller det att långsamt kravla sig upp till ytan igen. Jag vill inte belasta min familj och pratar inte så mycket om sjukdomen med dem. När det kommer negativa besked tar vi det då. De har det tufft ändå och är ständigt oroliga för mig. Jag vet inte om de tror att jag egentligen känner mig sjukare än vad jag ger sken av.

– Själv får jag ur mig min ångest hos en väninna. Då ringer jag och tycker livet är orättvist. Annars tänker jag inte så mycket på min sjukdom i vardagen. Jag jympar, går i skogen och försöker njuta av nuet.

Karin förklarar att livet blir intensivare med en svår sjukdom och hon är trots allt en obotlig optimist. Karin tycker att hon överlag har behandlats väl i vården.

– Bemötandet av sköterskorna vid Thoraxkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset Solna är fantastiskt. Däremot har det krävts kraft och kunskap för att ta sig fram i sjukvårdssystemet. Till en början hade jag sju olika läkare som alla hade olika uppfattningar och lämnade olika budskap. Som patient är det oerhört stressande att mötas av så många personer med så varierande uppfattningar om ens behandling.

Men hon berättar att hon nu får träffa en och samma läkare och att det fungerar bra.

Varför just Karin drabbats av lungcancer kommer hon aldrig att få svar på. Till en början trodde hon att det kunde vara hennes yrke som organkemist som låg bakom att hon blev sjuk.

– Jag funderade mycket på om jag kunde ha andats in farliga ångor. Idag tänker jag inte på varför. Jag tror bara att jag haft otur. Och istället för att grubbla vidare låter hon sin ljusa syn på livet dominera tankarna.

– Jag tror det löser sig. Det kommer hela tiden nya behandlingar och då får man göra nya ställningstaganden vartefter om vad som kan fungera för mig.

Karin menar också att hennes positiva inställning kan ha effekt på sjukdomen och behandlingen och det enda hon kan göra är att själv se till att må så bra det går.

– Jag tror att det spelar stor roll att äta gott, röra på sig och göra roliga saker, om inte annat, så känns allt lättare. För mig är det också viktigt att ha en fot kvar i en normal vardag. Jag har egentligen gått i pension men jag jobbar som konsult och sitter även med i en styrelse. Jag har ett oerhört stöd i de personer jag samarbetar med.

Förutom jobbet ägnar hon sig också åt sin stora hobby, att klä om möbler. Och i källaren står stolar som väntar på att få nytt tyg.

Karin menar att hon inte har något val när det gäller sjukdomen. Hon har inte bett om att få cancer.

– Men jag har ett val hur jag vill tackla sjukdomen, säger hon bestämt. Och jag väljer att leva i nuet.


Närmast väntar en resa till Maldiverna med ena dottern.

– Självklart måste jag få tillåta mig själv att känna mig nere och deppig. Man är ju bara människa, säger Karin innan vi skiljs åt.